0

Jag vill aldrig bliva stur!

 
Igår var jag på utsparksfest på jobbet. Tjugotvå härliga barn som ska börja förskoleklass och lämnar ett liv på förskolan bakom sig. Jag blev inbjuden som gäst och det var så härligt att få se alla glada härliga barn. Det glittrade om dem, både i ögon, kläder och i sinne. Det riktigt bubblade över av livsglädje och förväntan hos dem alla. Jag stod där - utmattad och sliten i kropp och själ - tittade på dem och kände vilken glädje det är att få vara nära barn. Att få bli inspirerad av dem och känna deras kärlek och glädje. Vi hade inte setts på drygt två månader och jag blev mött av framrusande, leende barn som slänger sig om min hals och kramas, kramas, kramas. Barn som inte vill släppa taget utan står nära, håller mig i handen, klappar på mig. Vilken underbar medicin kärlek är. Vad jag önskade att jag orkade vara på jobbet, men insåg tyvärr att all denna energi också dränerade mig totalt med alla intryck. Det var sorgligt att inse att jag har en bra bit kvar. Men jag är en lyckligt lottad kvinna som får uppleva kärlek på hemmaplan också. Så jag hoppas på ett snabbt tillfrisknande.

När jag stod där, omgiven av alla dessa underbara barn, kom jag att tänka på hur det hade varit om jag arbetade på ett kontor eller liknande. Hade mina kollegor sprungit fram, kramat mig, hållt mig i handen och verkligen visat att de var glada att se mig? Eller hade de tittat upp från sina datorer, kanske bemödat sig med ett hej eller en vinkning och fortsatt det "viktiga"? Stressat på mot sina deadlines. En liten skara hade säkert visat lite omtanke, men långt ifrån alla. Jag har jobbat på kontor och själv varit en av dem som hälsat någon välkommen tillbaka. Tafatt stått där och inte vetat vad jag ska säga och brottats med känslan av plikttrogenhet mot stressen och omtanken om min kollega. Jag var den som satte mig skamsen och tyst på min plats igen efter några minuter och begravde mig i arbetet, sorgsen över att inte kunna - eller våga visa - mer kärlek till den kämpande kollegan.
 
Vilken härlig känsla det då måste ha varit att vara barn. Att våga visa hur mycket man bryr sig. Barn tänker oftast inte på att det kan vara fult eller fel att visa sina känslor. De formas tyvärr snart efter våra "vuxna" ideal. Önskar att alla kunde få vara barn hela livet. Jag vill i alla fall aldrig bliva stur! Jag vill vara ett barn - åtminstone ibland. Glömma alla tråkiga måsten, etikettregler om hur man "ska" uppföra sig - bara få vara så där härligt glittrande glad och spontan.
 

Kommentera här: