Jag vill aldrig bliva stur!
När jag stod där, omgiven av alla dessa underbara barn, kom jag att tänka på hur det hade varit om jag arbetade på ett kontor eller liknande. Hade mina kollegor sprungit fram, kramat mig, hållt mig i handen och verkligen visat att de var glada att se mig? Eller hade de tittat upp från sina datorer, kanske bemödat sig med ett hej eller en vinkning och fortsatt det "viktiga"? Stressat på mot sina deadlines. En liten skara hade säkert visat lite omtanke, men långt ifrån alla. Jag har jobbat på kontor och själv varit en av dem som hälsat någon välkommen tillbaka. Tafatt stått där och inte vetat vad jag ska säga och brottats med känslan av plikttrogenhet mot stressen och omtanken om min kollega. Jag var den som satte mig skamsen och tyst på min plats igen efter några minuter och begravde mig i arbetet, sorgsen över att inte kunna - eller våga visa - mer kärlek till den kämpande kollegan.
Vilken härlig känsla det då måste ha varit att vara barn. Att våga visa hur mycket man bryr sig. Barn tänker oftast inte på att det kan vara fult eller fel att visa sina känslor. De formas tyvärr snart efter våra "vuxna" ideal. Önskar att alla kunde få vara barn hela livet. Jag vill i alla fall aldrig bliva stur! Jag vill vara ett barn - åtminstone ibland. Glömma alla tråkiga måsten, etikettregler om hur man "ska" uppföra sig - bara få vara så där härligt glittrande glad och spontan.