Tyyyyysssssstnad....
Hur kan man bli glad över att bli magsjuk kan man undra. Jag blev jublande glad i början för inget av det jag stoppat i mig ville stanna kvar för att bygga upp det fettreservlager som börjat bli alldeles för stort på min kropp. Alla skrymslen var proppade kändes det som. Min inre lilla djävul jublade nu över att inget fick plats längre. För jag har länge varit mindre imponerad av min kroppshydda och ibland riktigt ledsen. Försökt med både det ena och det andra de senaste åren för att minska omfånget, men på något vis tycktes min kropp reagera med att inte förstå - den la på sig i stället. Önskade att jag visste då, det jag vet idag - även om det är grymt, orättvist och otroligt frustrerande. En stressad kropp kan reagera med att bygga upp depåerna av fett då kroppen tycker att den är i flyktläge/krisläge. Kroppen tror inte att den ska få mer energi igen så den tycker att den gör bäst i att verkligen suga upp varje droppe extra energi och lagra det till behövande dagar. Verkligen bra i kombination med att kroppen inte orkar rör sig som tidigare. En trappa är tungt, två är andnöd och tre då är det lika bra att ta fram båren. Jag försöker och försöker bättra på åtminstone dessa odds - motionen - men tji säger kroppen till mig. Den vill inte gå mig till vilje förrän jag lärt mig att vårda min kropp och själ. Slänga bort all stress, alla måsten och börja njuta av här och nu. Jag vet hur man gör. Jag läser på, lyssnar på råd och tänker på saken. Men att komma till och verkligen göra det känns så svårt.
Jag skulle gissa att få känner till denna handlingströghet - man måste nog ha varit utmattad/utbränd - för att riktigt känna och förstå detta otroliga motstånd till att göra som man vill. Hur man bara vill dra täcket över huvudet och hoppas att det löser sig ändå. Någon gång. Men helst igår för nu är jag så less på att inte orka leva som jag vill. Jag blir äcklad av mig själv.