0

Skitsnack, skvaller och omtanke

 
"Tänk vad mycket du kommer kunna göra nu när du är hemma".
"Nu kommer du kunna göra allt det du velat fixa"

Absolut – om jag inte var sjukskriven!
Fatta - jag är s-j-u-k-s-k-r-i-v-e-n.
Jag har INTE semester.
 
Eller är det skillnaden på oss som gått in i den grymma fällan utmattningssyndrom från de som kläcker dessa käcka kommentarer? Vi är hemma för att vi är sjuka och då är vi verkligen sjuka.
 
Så har jag i alla fall gjort. Jag har inte gått hem för att jag känner mig lite hängig och kanske har en förkylning på gång. Jag har tom gått till jobbet – helt fel självklart – med feber och mycket klara sjukdomssymtom. Ett felaktigt och förkastligt beslut från min sida, genom vilket jag inte visar respekt för vare sig mig själv eller mina kollegor. Men jobbet måste ju fixas och det fanns i min värld ingen som kan göra det. Eller så var det skuldkänslan över att jag satte mina kollegor på pottkanten då de blev färre med samma jobb som tidigare, samma antal individer att ta hand om och sällan en vikarie att ta in. Varför ingen vikarie kan man undra, det är väl självklart för många. Men idag är det inte självklart.
 
Företagen slimmar och slimmar sin organisation, allt ska kostnadseffektiviseras och då finns sällan utrymme för för kostnader såsom vikarier. Och som anställd var/är ialla fall jag medveten om att jag får en liten "stämpel" på mig om jag börjar be om en resurs till. Den som inte klarar trycket, den som kanske ryker nästa gång det blir neddragningar eftersom man visat en sida som innebär att man kanske inte orkar länge till och då blir en belastning för företaget.
 
Men handen på hjärtat – hur många av oss bidrar inte till vår egen inre stress för att inte räcka till, genom att baktala kollegor som visar sig "svaga"? Hur många har inte snackat skit bakom ryggen på någon på jobbet och på så sätt bidragit till en arbetsmiljö där taknivån sänks och ingen till slut vågar säga sitt i rädsla för att bli baktalad av andra? Jag räcker upp handen, jag har varit en av dessa dumma individer som trott att jag räddat mitt eget skinn, trott att jag gett mig själv lite andningsutrymme om jag pekar lite åt ett annat håll. Då ser ju ingen mig, eller hur? Jag skäms idag över ett sådant beteende, det var överlevnad för mig, ville inte att andra skulle se mig i min situation. Jag blev ju svag då – även för dem.
 
Jag är med i ett forum för oss utmattade och utbrända själar. Där vi kämpar, ger varandra pepp och förståelse. Vi delger varandra våra öden, hur vi blir bemötta av okunniga i vår omgivning och av samhället. Det är skrämmande att märka hur vi blir ifrågasatta när vi kämpar för att blir friska eller friskare. Det jag mest blivit riktigt, riktigt ledsen över på sista tiden är alla dessa rapporter från de som redan ligger om att de blivit av med sina jobba – utköpta, tjänsten upphör ( eller hur???? STOR ironi) mm.
 
Fantasin från arbetsgivarna verkar finnas i sådana lägen. De jobbar verkligen på den berömda slit och släng-mentaliteten. Undrar när de ska lära sig återvinning? Varför ifrågasätter inte facket och försäkringskassan deras beteende? För hur tror de att den sjuka känner sig när den nu så fult får veta att man inte duger nu, nu när man drabbtas personligen för att man ställt upp och slitit för företaget. Man har riskerat sin egen hälsa, kanske sitt privatliv och verkligen ställt upp på olika konstiga infall arbetsgivaren haft. När man sedan inte klarar det längre så slängs man ut lika snabbt som soppåsen byts efter en dag. Dessutom med samma känsla säkert för arbetsgivaren – släng det gamla, in med nytt som kan utnyttjas tills det slängs. Varför blir de inte mer tvingade till återvinning? Vi andra får oss lära sånt. Varför slipper arbetsgivare undan så lätt? Myndigheter pratar så om de skenande kostnaderna för alla oss sjukskrivna, de får oss ofta att känna oss skyldiga. Men det är ju i de flesta fall arbetsgivaren som borde ifrågasättas. Men de kommer undan gång efter gång. De upprättar i bästa en rehabplan för den sjukskrivne, förväntar sig snabba resultat och när de inte kommer så får den sjukskrivne vet att man inte är välkommen tillbaka, inte önskvärd längre. Heja, det bättrade verkligen på tillfriskningen. Jag blir så arg, så ledsen, förbannad. Men mest ledsen över att vi behandlar varadra på detta sätt. Allt för företagen ska kunna vara så "effektiva" som möjligt, för att visa upp de rätta siffrorna. Önskar att det fanns siffror i medmänsklighet och i hur vi tar hand om varndra när det händer något.
 
När jag var liten fick jag lära mig att om jag gjort någon illa så var det mitt ansvar att lösa detta, ta hand om den gråtande och kanske skadade. Jag skulle inte vända ryggen till och strunta i min kompis. Jag skulle trösta, ta hand om och kanske se möjligheterna till en lek som passade oss bägge.
 
Jag kanske är naiv när jag vill att vi ska visa varandra omtanke i alla led, från alla håll. Men jag vill så gärna att det ska kunna vara så. För då kanske jag skulle slippa vara sjukskriven och då kanske jag skulle orka ta hand om allt det jag ville. Nu tvingar min kropp mig till vila och ett total dimma i huvudet. Märker det på texten, hoppas att någon orkat läsa och förstått. Att ni klarat att ta del av en utmattad hjärna i tankegegga.

Kommentera här: