Jag e pippi

Att få ett telefonsamtal från läkaren känns alltid nervöst. Hon hade ringt redan i fredags ett par gånger men jag hade missat samtalen då jag satt telefonen på ljudlöst. Detta innebar att helgen blev fundersam, fram och tillbaka. Inte det bästa för mig som har god fantasi.

Nu fick vi äntligen tag på varandra och hennes första fråga var: "Kan du prata?" Självklart kunde jag det, och jag satte mig matt i soffan. Helt tom i tanken och en kropp som inte lydde. Beredd...

Hon började att berätta att proverna sett bra ut och att allt var bra. Hennes rapport fortsatte med beskeden från röntgen jag varit på i förra veckan. Och nu började dimman lägga sig för mig. Mörkare och dimmigare. Allt svagare kände jag mig. Det hon berättade kändes som om det inte gällde mig, det kunde inte gälla mig. Jag har ingen förstorad lymfkörtel i armhålan! Jag behöver ingen specialist som kollar mina bröst och jag har ingen cysta på högra äggstocken! Det är någon annan. Inte jag.

Jag känner mig helt klart schizofren när jag tar emot dessa besked - en som är lugn och en annan är som är i uppror och inte fattar egentligen vad hon säger. Den lugna delen av mig är den som vinner det yttre slaget, det är hon som för talan och som nästan nonchalerar beskeden. Den inre rösten, den som är i uppror, försöker banka "vett" i den lugna och försöka få sin talan hörd också. Oron vill ha svar, hur stor är cystan, varför misstänker de cancer pga en förstorad körtel, varför måste jag kollas av specialister? Varför har de så bråttom med att gå vidare? Är det något de inte berättar?

Men den lugna rösten berättar för läkaren att jag har Endometrios, den glömmer dock att berätta vilken variant. Och den varianten har inga cystor utanför livmoderna vad jag vet. Men det förtränger den lugna rösten, den berättar vidare att på grund av detta är hon inte orolig, för smärta är hon van vid, så den smärtan hon känt har inte oroat henne. Hon berättar också att eftersom hon har sjukdommen så är det nog inget konstigt. Läkaren berättar då att det är bra att ta upp detta vid nästa gynbesök. Nu svara den lugna rösten med ett sansat "självklart". Den inre, betydligt mer upprörda rösten försöker nu verkligen göra sig hörd och försöker påminna om att nästa gynbesök ligger troligen 3-4 år framåt i tiden! Hallå! Det hinner hända massor i kroppen på dessa år. Den inre rösten får inte sin talan. Den förblir tyst utåt.

Läakren går vidare i sin rapport om den förstorade lymfkörteln i vänster armhåla. Hon frågar när jag senast var på mammografi och jag berättar att det var 1,5 år sedan. Jag blir informerad om att läkaren skickar en remiss till ett ställe i stan och att jag ska ringa dit inom ett par timmar för att boka tid. Nu skriker min inre röst: "Varför så bråttom???" Min lugna röst registrerar bara var jag ska ringa och bekräftar allt som ska ske. Lugnet struntar i det oroliga inre. Men det lugna börjar känna sig lite smittad av oron, men vågar inte visa det med risk för att tappa greppet helt. Den inre oron försöker påminna den lugna om faster som gick bort i bröstcancer, riskerna som finns, är de något att väga in??

Läkaren får aldrig höra den inre oron, hon får bara höra den lugna sansade som tar emot info och tror nog därför att allt är bra med beskedet.

Det är säkert inget farligt, det är bara bra att de är noggranna i sin undersökning av min trötta, trötta kropp. Jag vill ju så gärna bli bättre. Men då vill jag inte heller veta av några cystor eller förstorade lymfkörtlar.

Jag vill bli frisk, pigg och glad igen. Inte sjukare. Så den oroliga inre rösten ska inte få rätt, jag försöker ge den lugna rätt. Men det är inte lätt att känna sig dubbel i allt som är knöligt i min kropp just nu. Låt mig bara bli frisk! Jag lovar att njuta av livet.