Jag e pippi

Det är ljuvligt att få lite ork till lusten att göra saker. Så ljuvligt att jag glömmer, eller snarare förtränger, de energibaksmällor jag åker på efteråt.

 

I förrgår var vädret perfekt för lite uteaktiviteter, lite mindfullness och meditation i ogräslandet. Mina blomsterrabatter är numera ogräsland, så det var verkligen på tiden att både lagom väder och min ork föll samman så att jag orkade ta tag i kirskål, kvickrot och manshöga tistlar. Jag hade fått en natt med god sömn och hade lagrat upp kroppens batteri lite. Med beslutsamhet satte jag igång med lite röjande och tänkte att så illa kan det ju inte vara. Mina händer jobbade, blicken var fokuserad om än dimmig och många pasuer blev det. Men jag orkade. Att bli lycklig över så lite är inte alla förunnat. Men jag njöt verkligen av att orka lite i taget. När jag kände att krafterna sinade så hade jag klarat av 3 kvm. Och inte många blommor var det kvar! Allt hade kvävts av ogräset.

 

Efter lite lunch och kort vila satte jag igång och försöka täppa igen hålet genom att dela av de plantorna jag hade. Resultatet blev inte det vackraste, det lär dröja innan jag kan njuta av det jag ordnat. Men jag hade en liten skön känsla i kroppen - jag hade fått bort en rågad skottkärra med ogräs! Jag som haft en period där jag inte orkat mycket. Min kropp värkte, huvdvärken började komma och likaså yrseln, men jag var stolt. Jag hade utmanat mig lite, jag hade orkat hålla igång ett par timmar. Tempot var inte det snabbaste, men det ska det inte vara i trädgården. Om det är något min trädgård lär mig så är det att allt får ta sin tid, det går inte att skynda fram något. Ändock vill gärna tanken iband fladdra iväg och skynda fram. Då gäller det att titta på någon blomma som sakta svajar i vinden, helt ovetande om vad stress och jäkt är. Det är skönt att låta sig hypnotiseras av dess vaggande, svajiga rörelser. Ibland är det en inköpt blomma, ibland något självsått och ibland kan det vara ett ogräs. Även ogräs kan vara vackra, de är ju egentligen bara på fel plats. Ett hav av kirskål som blommar kan vara otroligt vackert. Men helst inte i mina rabatter. För under tiden de blommar, så fortsätter de att sprida sina rötter överallt för att sprida sig och göra tillvaron trång, fattig och trist för mina inköpta blommor. Så jag har mer att rensa. Får försöka bortse från de vackra, skira vita blomsterhaven i min desperata kamp om att försvara mina planterade blommor.

 

Den kampen känns som en oändlig kamp, kampen mellan mig och kirskål, kvickrot och manshöga tistlar. Men jag fick ge dem en liten tillrättavisning, i alla fall i ett litet hörna av min trädgård. Resten tar jag någon annan dag. För min kropp protesterade i går med att vara helt slut, tung, seg, dimmig och denna dumma huvudvärk som ingen tablett tycks kunna ta bort. Bara ligga och vila min onda kropp och mitt onda huvud. Men trots energibaksmällan kände jag mig nöjd. Kirskålen fick sig också en tillrättavisning...