0

Jag vill också ha semester

Semestern är slut för de allra flesta och alla rutiner ska sätta sig igen. Men som långtidssjukskriven har jag inte haft någon semester, allt har rullat på som vanligt. Vad nu som är vanligt i en värld fylld av dimma, blytyngd och teflonminne. För inte är det ett naturligt sätt att leva, inte ett "vanligt" sätt. Tyvärr verkar vi bli fler och fler som drabbas av denna gråa stora vägg som däckar oss i något som är svårhanterbart både för oss själva och för omgivningen. Det finns ju inga brutna ben att se, inga specifika prov läkaren kan ta.
 
Bara en total tomhet i kropp och själ, som mest känns. Och den påverkar inte bara mig, den påverkar hela min omgivning. Det blev inga roliga utflyfter eller resor med barnen iår. Vi brukar ha som tradition att besöka en åtminstone en djurpark, men bara att gå i en djurpark en hel dag, stöta på människor i massor och en lång bilresa - bara tanken på allt detta gjorde mig helt apatisk och yr av mental trötthet. Jag förstår att detta är helt obegripligt för människor omkring mig. Jag har ju alltid fixat saker och orkat, även om jag nu, i efterhand, inser att sista åren har det varit mer på ren envishet än ork och att resultatet ofta sett ut därefter. Jag har dragit mig undan alltmer från socialt umgänge, inte för att jag inte velat umgås med vänner, utan för att jag känt att jag blir så totalt utsliten efteråt. Min hjärna slutar fungera, och jag borde kunna liknas vid en övergiven fågelholk. Min kropp har ofta reagerat på antydan till happening med att bli blytung och seg. Jag har aldrig i verkligheten gått i ett hav av gele, men det är ändå en beskrivning av känslan jag får vid alltför mycket intryck och upplevda måsten.
 
Min resa till detta helvete har varit lång och varit möjlig på grund av en ren överlevdnadsinstikt. Sista åren ensamstående med två barn. Jag hade inte råd att känna efter om jag var sjuk, eller ork att hitta lösningar. Min hjärna jobbade för högtryck hela tiden med att få ihop ekonomi, ny framtid, barnens logistik och att vi hade mat på bordet och kläder att ta på oss. Jag har också insett att resan fick sin grund långt innan dess. När jag hade ett stressigt jobb och en icke närvarande och icke-stödjande make. Att leva kärlekslöst i så många år som jag gjorde har verkligen påverkat mitt mående. Kärlek är viktigt. Mycket viktigt. Kom ihåg det. Jag glömde det i min strävan efter ett "bättre" liv.
 
Nu när jag sitter här i soffan med datorn framför mig och försöker skriva ner mina tankar inser jag att jag blir så lätt ledsen och bitter över att jag låtit mig dras ner i detta och att jag inte brutit upp tidigare ur äktenskap mm.
 
Jag är också så tacksam över det jag har nu med två underbara barn, en kärleksfull sambo och djur och trädgård. Önskar jag kunde njuta lite mer och få ordning på min tillvaro mer, men jag upplever det inte lätt med min dimmiga teflonhjärna och blytunga kropp.
 
Jag har det egentligen fantastiskt just nu. Om jag bara vore frisk. Jag avskyr verkligen denna hemska sjukdom. Speciellt som det är så svårt att se när, hur och om jag blir frisk igen. Jag fått lära mig att jag kommer att ha ett ständigt handikapp ifråga om stress och det är ju verkligen en nackdel i vårt stressade, högpresterande samhälle. Tack för den belöningen för att jag inte velat ligga till last, för att jag försökt klara mig själv. Jag fick ett livslångt handikapp på köpet. Men detta handikapp tror jag ger mig en otrolig livskvalitet, något jag säkert missat om jag fortsatt stressa mig genom livet. När jag "bara" lärt mig att varva ner min stressade hjärna. Jag skulle behöva lite semester.
 
 
Funderingar utmattningssyndrom fågelholk grå vägg kärlek livskvalitet rutiner semester stress teflonhjärna utmattning vägg överlevnadsinsikt

Kommentera här: